Historik

Ido

Reformförslaget som blev ett nytt språk

När pseudonymen Ido lade fram sitt förslag till reform av esperanto inför Delegationen (vars officiella franska namn var Délégation pour l’adoption d’une langue auxiliaire internationale, på svenska Delegationen för antagandet av ett internationellt hjälpspråk) anade han nog inte att det var ett helt nytt språk han hade föreslagit. Till en början använde man beteckningen Linguo Internaciona, men efter någon tid blev det allt vanligare att man använde namnet Ido efter författarens pseudonym.

Det visade sig senare att författaren var Louis de Beaufront. Delegationen godkände i princip hans förslag.

Ido stöddes av flera framstående språkmän som Leau och Couturat, den danske anglisten och fonetikern Otto Jespersen och inte minst nobelpristagaren Ostwald, som skänkte en del av prispengarna till den unga idorörelsen.

Förenklad stavning och uttal

Ido började alltså som förslag till reform av esperanto. Alfabetet förenklades: esperantos bokstäver ĉ ĝ ĥ ĵ ŝ ŭ togs bort och ersattes med ch, j sh och w.

Nu följde några år av intensivt arbete med att förfina spåksystemet. Under åren 1908 – 1914 diskuterades det livligt i ido-tidskriften Progreso. Mycket av diskussionerna redovisades i Louis de Beaufront: Kompleta gramatiko detaloza di la Linguo Internaciona Ido. Där hittar den intresserade motiveringar till grammatik och ordval.

Principen för ido var: lättast att lära sig för största antalet människor.

I Sverige

Före andra världskriget hade ido en tid en ganska stor rörelse med 25 klubbar över hela landet. Andra världskriget och esperantisternas framgångsrika taktik att tiga ihjäl ido tog så småningom död på språket. Det är inte otroligt att både ido och esperanto hade haft en starkare ställning om de hade kunnat samexistera och stödja varandra i stället för att kämpa sinsemellan och var och en på sitt håll.

Så kan man lära sig ido:

Kjell Rehnström